majfluga - with a twist

Velade länge fram och tillbaka om jag skulle springa en vända eller gympa.

Har lyckats ta ut mig så jag nästan kräks (väldigt nära, med hulk och allt) 3 gånger nu.

Det är 3 (tre) gånger i hela mitt liv jag lyckats med det.

Visst har jag tagit ut mig förut (särskilt under judoperioden) men det svartnade alltid för ögonen innan jag mådde illa. Så jag förstod aldrig folk som sa att de tog ut sig så de spydde. Tänkte istället att det förmodligen var som de sa;

(De som känner mig vet att jag har en relativt överaktiv kräkreflex över lag, men just ansträngning har inte bekommit den)

När jag känt på denna typ av ansträngningsstopp har jag en egen teori om varför det kommer först nu.

Jag tror helt enkelt att det (i alla fall för mig) har krävts att jag kommer upp i tillräckligt bra form för att ta mig förbi andningssvårigheter och hjärtats ansträngning, och därmed komma vidare till den faktiskt muskulära utmattningen.

Jag kan ta i mycket hårdare nu, pusha mig själv mycket hårdare, och framför allt längre.

Jag märker själv en enorm skillnad både i fysik men framför allt i psyket. Förut har jag förmodat att det går att ta i lite till (fastän man inte ser nåt, vilket inte är att rekommendera eftersom det alltsom oftast slutar med en tupplur på diverse opassande underlag).


Jag vet hur det känns när det är kroppen som skriker att man ska sluta, istället för att luftrören checkar ut. Jag har lärt mig när den bara pratar strunt, och när det faktiskt tar slut.


Imorrn blir det en joggingvända med grannen igen.

Ser fram emot det.

Det ska bli kul.

Glad/T