majfluga - with a twist

Antingen är det ett tecken på att det inte händer så mycket i livet att det finns något att blogga om, (vilket känns rätt B) eller så är det en följd av att det händer tillräckligt mycket i livet för att det inte ska finnas tid att blogga om allt.

Skulle jag säga själv så är det nog mest det senare som tur är. Samtidigt blir det liksom någon form av låsning när man väl ska sätta sig ner och skriva om det som varit. Fika med vännerna, de som bjuder på mat, motion med grannen, morgonpromenaderna... vardagen är rätt nice. Två veckor kvar till sommarlov. Försöker att inte tänka på att det även innebär två veckor kvar till slutgilig redovisning samt två tentor.... Förhoppningsvis lutar det även åt lite extraarbete, väldigt luddigt än så länge, men jag hoppas helt klart. Träningen går väl, och inspirationen lurpassar runt närmsta hörn.

Idag köpte jag ramar på Strået. Ska bli kul att spänna upp lite dukar på dem och kladda på färg. Förmodligen kommer jag inte att tentaplugga idag heller. Det får ordna sig. skogspromenerade med älskling och såg en ickurra också.



Blev länkad till en blogg som gav blandade känslor. Först skrattade jag så jag nästan kräktes. Sen insåg jag att det förmodligen är på riktigt, och då skrattade jag ännu mer. Sen slog det mig att det förmodligen är på riktigt och skrattet fastnade i halsgropen.
Att det är så en tonårstjej förväntas vara...? Handlar det verkligen bara om yta? har det gått så långt? Handlar det om att förstöra kroppen, svälta sig själv och samtidigt lägga ut eländet för allmän beskådan(/beundran/beklagan). I alla tider har människan faschinerats av vad jag vill kalla "freakshows". Från att udda människor visats upp på karnevaler och cirkusar, till dagens uppvisning via allehanda freakshowdokumentärer på Tv och bloggar. Man visar upp "freaksen" eller "missfostren" för att alla "normala" människor tillsammans ska kunna titta, skratta, peka och förfasas medan de med skräckblandad förtjusning kan glädjas åt att det inte är dem alla tittar på. Glädjas åt att uppmärksamheten kan riktas bort från det egna livet och ut mot ett som är "sjukt".

Ändå roar det mig. Jag rår inte för det. Jag skrattar mer samtidigt som jag skäms, och hela tiden undrar en liten röst: vart är det stackars barnets föräldrar.............

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tydligen krävs numera inloggningsuppgifter för att kunna se bloggen, vilket faktiskt är riktigt bra. Någon, någonstans har snuddat vid en tanke om integritet...
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu ska jag dra vidare ner i källaren för att se på bröderna G som ska pimpa ett åk.



God helg/T

mini som lirar